Madness is my gift..

I fredags åkte jag till pappa, vi skulle ta bort Lloyd..pappa grejar inte sånt där så jag fick ta hand om det..

Dom hade gjort jätte fint när jag kom dit, tänt ljus och det var lugnt och fint där..
Eftersom Lloyden är lite lömsk, eller snarare var lömsk så fick han lugnande först, men en spruta räckte inte, så dom fick ge en till så han inte skulle ge sig på veterinären.. Det funkade och vi lyfte ur han ur buren och la honom under en varm filt på bordet.. Han rakades och sen började det hela, jag hade redan sagt förlåt till Lloyd, så jag strök hans mage och pratade lite lugnt med honom.. Det hela gick fort och vips så hade hjärtat slutat slå.. Han flämtade lite och jag pussade honom på kinden, sen gick jag.. Jag orkade inte vara kvar mer..

Pappa väntade på mig utanför, han hade inte velat gå med in, så man kan väl säga att vi torkade tårarna och bet ihop, ingen annan skulle ju iaf fatta, och det kom ju att märkas..

Nej, han avlivades inte för att han var tjock, inte bara iaf, men jag skulle uppskatta om folk kunde ge FAN i att säga att det var pga att han var tjock...!!! Ja, han VAR tjock, men han hade fler problem än så..

För 10 år sedan sa jag till pappa att jag skulle ta hem en liten katt, han och hans syskon hade hittats av internat eleverna utanför min skola, mamman var död.. Men min pappa vela ju inte ha nån katt, vi hade ju Knutte (rip) då, men jag brydde mig sällan om vad pappa sa, så jag tog hem den lilla lilla gosegrisen iaf..
Det tog inte lång stund innan pappa och Lloyd blev bästa vänner, såklart..

10 år nästan exakt fick vi med Lloyden, han är på en bättre plats nu, men han är saknad..

Sov gott älskade Lloyden..