Rico <3
Kom att tänka på idag att Extra varit sövd ett par ggr, och ska sövas om några dagar igen, det slog mig att hon vid 1 år och 4 månaders ålder, som hon är nu, varit sövd fler ggr än många hundar någonsin kommer vara.. Stackars liten, men iofs krävs det för att hon ska vara frisk och må bra.. Bra att hon fick flytta in, så som hennes problem är, fast det hade varit bättre om hon kunde bo ute som dom andra.. Fast å andra sidan är det bra, som inatt tex, när gubben inte var hemma, känns tryggare med henne inne än att vara helt solo, faktiskt.. okej nu är ju inte hon farlig och skulle ju aldrig göra ngn illa, men hon talar minsan om om det är ngn utanför eller så.. Så man kunde sova gott =) Värre var det förra gången då alla bodde ute och gubben va iväg, gud jag vågade inte lägga mig förns det blivit ljust ute, nångång vid 3-4 tiden så där.. Okej att det blev sent igår oxå, men inte lika sent..
Jag saknar min bästa vän, dom är två iofs, men jag syftar bara på en av dom nu.. Han spred så mycket kärlek omkring sig, och jag har honom att tacka för MYCKET, tänk att man inte tänker på det förns det är försent.. Iofs kunde man väl aldrig veta att han skulle välja att lämna oss, eller nu efterhand så såg man ju alla tecken.. Träffade honom några dagar innan han tog sitt liv, och jag borde ha fattat, men han klistrade på ett leende och kramades så varmt att tanken inte slog mig..
Sen var jag arg på honom, ja jävlar va arg jag var, och jag tyckte att han inte var ärlig i vissa saker.. Nu idag förlåter jag honom givetvis för allt, men inte då, det var ju innan han lämnade oss.. samma dag eller om det var dagen efter försökte jag få tag i honom, han var ju den som hade svar på ALLT, jag hade ju jämt massor att fråga honom, men jag fick inte tag på honom, och det kändes som han mörkade.. Jag var ju så arg då och trodde att han straffade mig för att jag var arg.. Jag ringde, jag skickade sms, fick aldrig nåt svar, och jag kokade verkligen, jag var så arg..
Dagarna gick och det dröjde väl nån vecka innan jag fick veta.. Min reaktion då var ilska, jag blev ännu mer arg, jag hade ju massor av saker jag var tvungen att reda ut med honom, saker som hade hänt som jag var tvungen att svar på, svar som bara han kunde ge mig.. Så jag grät inte, inte därför.. Gubben min vart ledsen, han kände honom en del oxå, jag grät lite för att jag såg honom ledsen, men inte mer än så.. Och jag blev bara mer och mer arg, arg för att han lämnade oss bara så där och arg för att jag aldrig skulle få svar..
Det tog ett tag innan jag kunde smälta det hela, jag ringde hans mobil några gånger, tänkte att kanske svarar han och säger att det var ett missförstånd, ett dåligt skämt eller nåt, men mobilen var aldrig på..
Sen var det dags för begravning.. Pga att jag bor lite ute på landet och tågen inte alltid går när man vill att dom ska gå så hann jag inte till kyrkan i tid, och jag hann inte köpa någon blomma heller.. Men jag missade inte när dom sänkte ner honom, och jag fick en blomma av Loella, eller om det var hennes mamma, tusen tack för det =)
Samma sak var det där, jag väntade på att han skulle hoppa upp ur kistan och skratta åt oss för att vi stod där och grät allihopa, grät över honom.. Men ingenting hände..
Det var en fin cermoni, men jobbigt var det, jag såg på när dom sänkte ner min vardagshjälte i marken, jag skulle aldrig igen få vara så nära min bästa vän..
När jag har varit på begravning förr så har jag hanterat sorgen och allt det jobbiga med att skratta bort det, men bara inför alla andra, när jag sen varit ensam har sorgen kommit ifatt.. Jag har aldrig velat visa min sorg, jag har alltid velat hålla det för mig själv.. Så lite nervös var man att man skulle börja skratta eller nåt annat olämpligt, men inte den här gången, jag lyckades visa min sorg.. Men bara lite grann, jag grät hellre ensam..
På kvällen efter begravningen så grät jag, när jag skulle sova så grät jag mycket, och jag har gråtit i omgångar sen dess, vissa dagar är det jobbigare än andra..
Han var så glad att jag och gubben skulle flytta ut på landet, han skulle komma hit och ha lite semester, gå i skogen och bara vara, skita i all stress runt om kring.. Men han valde att lämna oss bara några dagar innan vi flyttade..
Han försökte sig på att leva som buddhist några gånger, han gillade deras livsstil och hur dom såg på livet, det gick inte så bra och efter ett tag föll han tillbaka till sitt gamla leverne igen, han ska ha cred för att han försökte iaf..
Så när vi hade bott här några månader märker jag att ca 2 ynka km från vårat hus så finns ett buddhist och meditations center..!!! Han hade trivts som fisken i vattnet här, vara på centret och vara här öht..
Jag brukar se buddhisterna ibland på bussen, jag tänker alltid på min vän då, för så som dom var, så ville han vara.. Han fick inte chansen att försöka igen, rättare sagt, han tog inte chansen..
Ibland funderar jag på hur han hade mod att ta sitt liv.. Nu var han ju bipolär så det fanns väl ingen annan väg ut just då, och han fick inte så mycket hjälp från psyk.. En bipolär person borde inte lämnas så som han blev, psykvården borde ha kontaktat honom och frågar hur medicinerna funkade eller hur han mådde, för hur ska en sjuk människa orka..?
Någon månad innan jag träffade honom sista gången så talade han om att han mådde väldigt dåligt psykiskt, men det hade han gjort rätt länge så det för mig var inget direkt alarmerande, och när han kom hem till mig sista gången jag såg honom så sa han det igen, att han mådde dåligt, åter igen, inget alarmerande..
Jag sa åt honom att ring psyk nästa vecka, boka in dig på en tid till läkarn, men nej, han ville inte, han sa att dom kan inte göra mer för honom.. Nu i efterhand hatar jag mig själv att jag inte märkte, detta var ju något han hade planerat ett tag, annars hade han inte lämnat hem M, och han hade inte försökt göra sig av med Ronja..
han lämnade efter sig ett kort brev som var adresserat till mig och några till, det är ett brev som jag ALDRIG kommer göra mig av med..
Jag saknar honom som bara den, hann inte tala om för honom vad han betyder för mig, och det smärtar mig..
Jag hoppas han har det bra där han är nu, jag hoppas att han ser ner på oss och känner hur mycket vi älskar honom..
Jag saknar min bästa vän, dom är två iofs, men jag syftar bara på en av dom nu.. Han spred så mycket kärlek omkring sig, och jag har honom att tacka för MYCKET, tänk att man inte tänker på det förns det är försent.. Iofs kunde man väl aldrig veta att han skulle välja att lämna oss, eller nu efterhand så såg man ju alla tecken.. Träffade honom några dagar innan han tog sitt liv, och jag borde ha fattat, men han klistrade på ett leende och kramades så varmt att tanken inte slog mig..
Sen var jag arg på honom, ja jävlar va arg jag var, och jag tyckte att han inte var ärlig i vissa saker.. Nu idag förlåter jag honom givetvis för allt, men inte då, det var ju innan han lämnade oss.. samma dag eller om det var dagen efter försökte jag få tag i honom, han var ju den som hade svar på ALLT, jag hade ju jämt massor att fråga honom, men jag fick inte tag på honom, och det kändes som han mörkade.. Jag var ju så arg då och trodde att han straffade mig för att jag var arg.. Jag ringde, jag skickade sms, fick aldrig nåt svar, och jag kokade verkligen, jag var så arg..
Dagarna gick och det dröjde väl nån vecka innan jag fick veta.. Min reaktion då var ilska, jag blev ännu mer arg, jag hade ju massor av saker jag var tvungen att reda ut med honom, saker som hade hänt som jag var tvungen att svar på, svar som bara han kunde ge mig.. Så jag grät inte, inte därför.. Gubben min vart ledsen, han kände honom en del oxå, jag grät lite för att jag såg honom ledsen, men inte mer än så.. Och jag blev bara mer och mer arg, arg för att han lämnade oss bara så där och arg för att jag aldrig skulle få svar..
Det tog ett tag innan jag kunde smälta det hela, jag ringde hans mobil några gånger, tänkte att kanske svarar han och säger att det var ett missförstånd, ett dåligt skämt eller nåt, men mobilen var aldrig på..
Sen var det dags för begravning.. Pga att jag bor lite ute på landet och tågen inte alltid går när man vill att dom ska gå så hann jag inte till kyrkan i tid, och jag hann inte köpa någon blomma heller.. Men jag missade inte när dom sänkte ner honom, och jag fick en blomma av Loella, eller om det var hennes mamma, tusen tack för det =)
Samma sak var det där, jag väntade på att han skulle hoppa upp ur kistan och skratta åt oss för att vi stod där och grät allihopa, grät över honom.. Men ingenting hände..
Det var en fin cermoni, men jobbigt var det, jag såg på när dom sänkte ner min vardagshjälte i marken, jag skulle aldrig igen få vara så nära min bästa vän..
När jag har varit på begravning förr så har jag hanterat sorgen och allt det jobbiga med att skratta bort det, men bara inför alla andra, när jag sen varit ensam har sorgen kommit ifatt.. Jag har aldrig velat visa min sorg, jag har alltid velat hålla det för mig själv.. Så lite nervös var man att man skulle börja skratta eller nåt annat olämpligt, men inte den här gången, jag lyckades visa min sorg.. Men bara lite grann, jag grät hellre ensam..
På kvällen efter begravningen så grät jag, när jag skulle sova så grät jag mycket, och jag har gråtit i omgångar sen dess, vissa dagar är det jobbigare än andra..
Han var så glad att jag och gubben skulle flytta ut på landet, han skulle komma hit och ha lite semester, gå i skogen och bara vara, skita i all stress runt om kring.. Men han valde att lämna oss bara några dagar innan vi flyttade..
Han försökte sig på att leva som buddhist några gånger, han gillade deras livsstil och hur dom såg på livet, det gick inte så bra och efter ett tag föll han tillbaka till sitt gamla leverne igen, han ska ha cred för att han försökte iaf..
Så när vi hade bott här några månader märker jag att ca 2 ynka km från vårat hus så finns ett buddhist och meditations center..!!! Han hade trivts som fisken i vattnet här, vara på centret och vara här öht..
Jag brukar se buddhisterna ibland på bussen, jag tänker alltid på min vän då, för så som dom var, så ville han vara.. Han fick inte chansen att försöka igen, rättare sagt, han tog inte chansen..
Ibland funderar jag på hur han hade mod att ta sitt liv.. Nu var han ju bipolär så det fanns väl ingen annan väg ut just då, och han fick inte så mycket hjälp från psyk.. En bipolär person borde inte lämnas så som han blev, psykvården borde ha kontaktat honom och frågar hur medicinerna funkade eller hur han mådde, för hur ska en sjuk människa orka..?
Någon månad innan jag träffade honom sista gången så talade han om att han mådde väldigt dåligt psykiskt, men det hade han gjort rätt länge så det för mig var inget direkt alarmerande, och när han kom hem till mig sista gången jag såg honom så sa han det igen, att han mådde dåligt, åter igen, inget alarmerande..
Jag sa åt honom att ring psyk nästa vecka, boka in dig på en tid till läkarn, men nej, han ville inte, han sa att dom kan inte göra mer för honom.. Nu i efterhand hatar jag mig själv att jag inte märkte, detta var ju något han hade planerat ett tag, annars hade han inte lämnat hem M, och han hade inte försökt göra sig av med Ronja..
han lämnade efter sig ett kort brev som var adresserat till mig och några till, det är ett brev som jag ALDRIG kommer göra mig av med..
Jag saknar honom som bara den, hann inte tala om för honom vad han betyder för mig, och det smärtar mig..
Jag hoppas han har det bra där han är nu, jag hoppas att han ser ner på oss och känner hur mycket vi älskar honom..
Min bästa vän, min vardagshjälte, Rico..
Kommentarer
Postat av: Syster
fint det börjar att bli..
Åh allas våran Rico. Denna underbara person som jag bara fick känna ett kort tag... Jo saknaden är stor!
Trackback
