Saknar..
GUD vad jag saknar grabbarna grus.. Går banne mig inte en dag utan att jag tänker på dom <3
Ett år har gått, skulle vilja ha en sista dag med mina bästa vänner..
Jag och Rico hade en pakt.. Inte långt innan han lämnade oss så bestämde vi att om vi båda är singel om 5 år så skulle vi gifta oss, haha.. Nu har jag ju visserligen sambo, men man vet aldrig, när 5 hade hått så kanske jag hade varit ensam.. Så han lämnade mig i sticket.. För tänk om jag sitter där om (numera) 4 år, helt ensam, då kommer jag vara bitter, fruktansvärt bitter..
Sjävklart är jag tacksam för dom åren jag fick med Rico som min vän, för han är en UNDERBAR vän, eller var, han ställde verkligen ALLTID upp.. Och han förstod mig på nåt konstigt sätt, på ett sätt som många andra aldrig någonsin gjort, plus att han respekterade mina egenheter, han respekterade och accepterade det som andra har jätte svårt att förstå, sånt som andra skrattar och skakar på huvudet åt.. Men inte Rico, nej, han var så förstående..
GUD vad jag saknar honom..
Sen saknar jag min gulleponke.. Jag vet att jag tog rätt beslut (fast samtidigt så tycker jag inte att det ett dugg rätt), men jag ångrar det VARJE dag, och hade jag fått göra om just den dagen, då hade jag tagit ett annat beslut, för jag var inte redo att släppa honom.. Det gör så ont i mig, och att sitta där på golvet, och klappa honom tills han släppte taget, det var hjärtslitande.. han mådde så dåligt, men jag hade velat kämpa mer, han betydde så fruktansvärt mycket för mig, vi hade ett speciellt band, och han kommer ALLTID att vara min absoluta favorit, ingen kan toppa honom..
Med facit i handen så hade jag gjort mycket annorlunda, jag hade inte låtit han åka iväg, för det var där han blev dålig..
Men det var för en god sak, bästa vännen ville och behövde ha sällskap, och han och gulleponken var så tighta.. Men hade jag vetat då, vad jag vet nu, så hade han stannat hos mig den tiden..han blev dålig på bara några månader, men jag antar att psykiskt mående smittar av sig, speciellt när en person inte kan ta hand om sig själv eller djur.. Men jag visste ju inte då hur illa det skulle bli..
Givetvis saknar jag Mommo oxå, hon gick bort i samma veva, det var alltså 3 själar inom loppet på 1½ månad om jag inte minns fel.. Jag hade velat ha tillbaka alla tre.. fast ändå känner jag så här, mommo ville dö, hon var gammal, och dålig, så hennes bortgång är lite som en lättnad för mig ändå, för hon var så dålig och skrupplig, hon har det verkligen bättre nu, hon slipper all smärta och allt annat krångel som kommer med åldern.. Dessutom har hon levt ett långt liv och lixom gjort allt klart här i livet.. Men det smärtar mig ändå att hon är borta, hon var så cool, och vi hade alltid så roligt när vi fikade ihop.. =) Och vem ska nu laga fisksoppa til mig..? Det var ju min absoluta favoritmat, och det finns INGEN som gör så fruktansvärt god fisksoppa som mommo..
Jag minns när jag var liten, och mommo sa till mig att jag får bestämma precis vad jag vill ha till middag, och nästan varje gång svarade jag att jag vill ha fisksoppa.. Många gånger var det vad jag fick, men ibland fanns inte allt hemma, så jag fick nöja mig med något annat, men lika glad var jag ändå, för hon var riktigt duktig på att laga mat.. Hennes mat var SJUKT god, förutom den där vidriga sommarsoppan, BLÄ.. men då brukade jag alltid få något annat, så det gjorde ju inte mig något ;)
Jag saknar er allihopa.. Vi ses igen..
Jag älskar er... <3
Ett år har gått, skulle vilja ha en sista dag med mina bästa vänner..
Jag och Rico hade en pakt.. Inte långt innan han lämnade oss så bestämde vi att om vi båda är singel om 5 år så skulle vi gifta oss, haha.. Nu har jag ju visserligen sambo, men man vet aldrig, när 5 hade hått så kanske jag hade varit ensam.. Så han lämnade mig i sticket.. För tänk om jag sitter där om (numera) 4 år, helt ensam, då kommer jag vara bitter, fruktansvärt bitter..
Sjävklart är jag tacksam för dom åren jag fick med Rico som min vän, för han är en UNDERBAR vän, eller var, han ställde verkligen ALLTID upp.. Och han förstod mig på nåt konstigt sätt, på ett sätt som många andra aldrig någonsin gjort, plus att han respekterade mina egenheter, han respekterade och accepterade det som andra har jätte svårt att förstå, sånt som andra skrattar och skakar på huvudet åt.. Men inte Rico, nej, han var så förstående..
GUD vad jag saknar honom..
Sen saknar jag min gulleponke.. Jag vet att jag tog rätt beslut (fast samtidigt så tycker jag inte att det ett dugg rätt), men jag ångrar det VARJE dag, och hade jag fått göra om just den dagen, då hade jag tagit ett annat beslut, för jag var inte redo att släppa honom.. Det gör så ont i mig, och att sitta där på golvet, och klappa honom tills han släppte taget, det var hjärtslitande.. han mådde så dåligt, men jag hade velat kämpa mer, han betydde så fruktansvärt mycket för mig, vi hade ett speciellt band, och han kommer ALLTID att vara min absoluta favorit, ingen kan toppa honom..
Med facit i handen så hade jag gjort mycket annorlunda, jag hade inte låtit han åka iväg, för det var där han blev dålig..
Men det var för en god sak, bästa vännen ville och behövde ha sällskap, och han och gulleponken var så tighta.. Men hade jag vetat då, vad jag vet nu, så hade han stannat hos mig den tiden..han blev dålig på bara några månader, men jag antar att psykiskt mående smittar av sig, speciellt när en person inte kan ta hand om sig själv eller djur.. Men jag visste ju inte då hur illa det skulle bli..
Givetvis saknar jag Mommo oxå, hon gick bort i samma veva, det var alltså 3 själar inom loppet på 1½ månad om jag inte minns fel.. Jag hade velat ha tillbaka alla tre.. fast ändå känner jag så här, mommo ville dö, hon var gammal, och dålig, så hennes bortgång är lite som en lättnad för mig ändå, för hon var så dålig och skrupplig, hon har det verkligen bättre nu, hon slipper all smärta och allt annat krångel som kommer med åldern.. Dessutom har hon levt ett långt liv och lixom gjort allt klart här i livet.. Men det smärtar mig ändå att hon är borta, hon var så cool, och vi hade alltid så roligt när vi fikade ihop.. =) Och vem ska nu laga fisksoppa til mig..? Det var ju min absoluta favoritmat, och det finns INGEN som gör så fruktansvärt god fisksoppa som mommo..
Jag minns när jag var liten, och mommo sa till mig att jag får bestämma precis vad jag vill ha till middag, och nästan varje gång svarade jag att jag vill ha fisksoppa.. Många gånger var det vad jag fick, men ibland fanns inte allt hemma, så jag fick nöja mig med något annat, men lika glad var jag ändå, för hon var riktigt duktig på att laga mat.. Hennes mat var SJUKT god, förutom den där vidriga sommarsoppan, BLÄ.. men då brukade jag alltid få något annat, så det gjorde ju inte mig något ;)
Jag saknar er allihopa.. Vi ses igen..
Jag älskar er... <3
Kommentarer
Postat av: Syster yster
Ja det går inte en dag utan att man tänker på dom. Saknaden är verkligen stor..
Kram...
Trackback
