Dag 22 – Det här får mig att gråta
Eftersom att jag har blivit gaaanska så blödig så kan jag gråta åt allt och ingenting på TV tex.. Eller om jag ser en gammal farbror med förstora skor, då svider det fan till i hjärtat och jag kan ibland gråta.. Det gäller såklart inte alla farbröder, men ser dom ut på ett visst sätt så smärtar det mig..
Tanken på nära och kära som gått bort kan få mig att gråta, speciellt yngre personer, som Rico, eller min älskade Mister.. Klart som 17 att jag gråter över mommo och moffa oxå, men det är på något vis inte lika sorgligt, dom hade ändå levt så länge och fått uppleva så mycket, men det smärtar mig att dom gick bort, det gör det..
Mitt hjärta är svagt för min älskade Walter oxå, tänker ibland på den gången hans pappa skickade honom till skolan på vintern, UTAN strumpor! Så han fick låna några kvarglömda på skolan, gud jag tyckte så synd om honom och tanken på det kan nästan, bara nästan, få mig att gråta än idag.. Och att han kommer lite i skymundan med alla småsyskon..
Jag gråter när jag blir arg oxå, och av panik när jag blir rädd, ja fobirädd alltså.. Tex. för en del år sedan skulle jag, mamma och Bosse åka till katrineholm och hämta lite saker, med oss skulle vi ha Walter och lämna honom hos syrran, som då bodde där.. Walter blev ju såklart åksjuk och min panikångest satte klorna i mig.. Mamma satt med honom i baksätet och virade papper runt handen, och höll det under hakan på Walter, ifall han skulle spy(det fanns ingen påse i bilen).. Fy fan det var så jävla hemskt, jag grät och skrek och var nära på att hoppa ur bilen i farten, på motorvägen.. Vi svängde av vid en McDonalds och jag ville inte åka med nåt mer.. Jag ringde till Jelena och bölade och sa att hon måste säga till mamma att INTE ge Walter nån mat när vi ändå hade halva resan kvar, varför mata någon som mår illa och öka risken att personen spyr..? Jelena sa till mamma att inte ge honom nån mat, och vi kunde tillslut åka vidare, men det var en hemsk hemsk resa och detvar första gången jag "visade" för min mamma att det ÄR så jobbigt för mig.. Walter somnade efter en stund och jag kunde andas ut lite lite, men jag var ändå på helspänn resten av resan.. Jag älskar Walter, men just den dagen och ur fobi synpunkt var det en befrielse när vi skildes åt..
Walter blev ju ledsen och förstod ju att det var pga honom jag var helt galen och förstörd i bilen, men han var för liten för att riktigt förstå.. Jag försökte förklara mellan gråtattackerna att jag inte var arg på honom, jag var bara rädd för att han mådde dåligt, men ja, en liten parvel på runt 7 år förstår ju inte riktigt.. Det har jag sjukt dåligt samvete för fortfarande, men tyvärr kan man inte styra ångest eller panikångest..
Tror det var ungefär då min mamma hajade att min fobi faktiskt var på riktigt, att det inte var något jag "överdrev" och larvade mig med, men hon förstod inte helt, det gör hon nog ännu inte idag.. Få förstår, och få respekterar och accepterar. Dom som respekterar och accepterar utan att förstå, och även dom som förstår, är GULD värda..!!
Oj, nu snöade jag in på annat, mene ja, jag skriver vafan jag vill, det är min blogg =)
Tanken på nära och kära som gått bort kan få mig att gråta, speciellt yngre personer, som Rico, eller min älskade Mister.. Klart som 17 att jag gråter över mommo och moffa oxå, men det är på något vis inte lika sorgligt, dom hade ändå levt så länge och fått uppleva så mycket, men det smärtar mig att dom gick bort, det gör det..
Mitt hjärta är svagt för min älskade Walter oxå, tänker ibland på den gången hans pappa skickade honom till skolan på vintern, UTAN strumpor! Så han fick låna några kvarglömda på skolan, gud jag tyckte så synd om honom och tanken på det kan nästan, bara nästan, få mig att gråta än idag.. Och att han kommer lite i skymundan med alla småsyskon..
Jag gråter när jag blir arg oxå, och av panik när jag blir rädd, ja fobirädd alltså.. Tex. för en del år sedan skulle jag, mamma och Bosse åka till katrineholm och hämta lite saker, med oss skulle vi ha Walter och lämna honom hos syrran, som då bodde där.. Walter blev ju såklart åksjuk och min panikångest satte klorna i mig.. Mamma satt med honom i baksätet och virade papper runt handen, och höll det under hakan på Walter, ifall han skulle spy(det fanns ingen påse i bilen).. Fy fan det var så jävla hemskt, jag grät och skrek och var nära på att hoppa ur bilen i farten, på motorvägen.. Vi svängde av vid en McDonalds och jag ville inte åka med nåt mer.. Jag ringde till Jelena och bölade och sa att hon måste säga till mamma att INTE ge Walter nån mat när vi ändå hade halva resan kvar, varför mata någon som mår illa och öka risken att personen spyr..? Jelena sa till mamma att inte ge honom nån mat, och vi kunde tillslut åka vidare, men det var en hemsk hemsk resa och detvar första gången jag "visade" för min mamma att det ÄR så jobbigt för mig.. Walter somnade efter en stund och jag kunde andas ut lite lite, men jag var ändå på helspänn resten av resan.. Jag älskar Walter, men just den dagen och ur fobi synpunkt var det en befrielse när vi skildes åt..
Walter blev ju ledsen och förstod ju att det var pga honom jag var helt galen och förstörd i bilen, men han var för liten för att riktigt förstå.. Jag försökte förklara mellan gråtattackerna att jag inte var arg på honom, jag var bara rädd för att han mådde dåligt, men ja, en liten parvel på runt 7 år förstår ju inte riktigt.. Det har jag sjukt dåligt samvete för fortfarande, men tyvärr kan man inte styra ångest eller panikångest..
Tror det var ungefär då min mamma hajade att min fobi faktiskt var på riktigt, att det inte var något jag "överdrev" och larvade mig med, men hon förstod inte helt, det gör hon nog ännu inte idag.. Få förstår, och få respekterar och accepterar. Dom som respekterar och accepterar utan att förstå, och även dom som förstår, är GULD värda..!!
Oj, nu snöade jag in på annat, mene ja, jag skriver vafan jag vill, det är min blogg =)
Kommentarer
Trackback
